Pengaproblem av den gnagande sorten

Hej kära dagbok.
Jag dras med en välsignelse och en förbannelse. Välsignelsen heter svinbra lön, och förbannelsen heter asdåligt pengasinne, och tillsammans utgör dom ett större hot mot mig än vad miljöförstörelsen gör. Till exempel, förra veckan på fredagen fick jag lönen insatt på mitt konto, och när jag kollade banken på Måndag hade jag gjort av med 8500:-. Värt att veta då är att min lägenhet kostar 1500:- i hyra och telefonräkningen låg på 500:- vilket är mina två fasta utgifter. Resten har jag bränt iväg på sprit och taxi och skräpmat typ, vilket är jävligt illa. Har jag pengar kan jag inte låta bli att göra av med dom så fort som möjligt, jag skäms över mig själv och känner mig otacksam om jag bara låter dom ligga och mögla liksom, mår som bäst när jag har just så pass att jag kan äta och sådär. Det enda jag kan anses vara skötsam med är att betala fasta utgifter som räkningar och skit. Därför har jag i ett led att bättra på min ekonomiska situation idag beställt en dator för 14.000:- som jag ska ta på avbetalning. Det är 400:- mindre i månaden som jag kan få dåligt samvete över att ha kastat bort på onödigt skit.

Puss!

Eve of destruction

Jag e salongs och är helt slut i kroppen, som sig bör när man kollat på krämig metal, och egentligen borde jag sova vidare. Det är någon som saknar mig ikväll, och om det inte är fyllan som gör sig påmind så saknar jag henne också. Herre min je.

Årets ondaste skiva

Idag tänker jag bara säga att årets fetaste skiva är här, och det är en Umeågrupp som ligger bakom detta mästerverk, nämligen Naglfar, som jag tidigare inte haft mycket till övers för. Men deras Harvest är så pass ond att jag måste döda alla andra låtar ur min playlist för att ha på den hela natten lång. Av den korta analys jag hunnit med under kvällen så verkar det som att hela skivan är dedikerad till att spy hat över mänskligheten och hoppas på dess utrotning, vilket bara det är jävligt häftigt. Bland annat finns det en låt som handlar om kärnvapen:

Oh glorious father I call upon
Your blinding winds
Engulf this world with your nuclear fire
Come forth and end this charade

Missiles shall fly
Upon the black wings of destiny
Brought forth by artillery
Into the womb of mankind

Punishing fire I greet thee
Come silence this world with your roar
Plutonium reveries – Open damnation’s door
Punishing fire I greet thee
Come silence this world with your roar
Plutonium reveries – And prayers of war

Radiant demon come cleanse me with your acid rain
Pollute this earth with your poisonous breath
Come forth and end this charade
Uleash your venom and bless us with death

Missiles shall fly
Upon the black wings of destiny
Brought forth by artillery
Erasing mankind

Punishing fire I greet thee
Come silence this world with your roar
Plutonium reveries – Open damnation’s door
Devouring flames I beseech thee
Ensure life to return no more
Plutonium reveries – And prayers of war

Broken dreams

Idag pratade jag med min gamla favorit-tidning på jobbet, och fick mina illusioner om dom som trevliga snubbar krossade, ty dom var inge trevliga alls. Gnällde järnet och la sedan på utan att säga hejdå. Råstörande superstar-journalist-divalater! Jag tänkte kontra med att säga att deras tidning varit skit sen Slayers Diabolus In Musica släpptes 1998 men avstod för att rädda jobbets heder. Boo-YA, det slår hårt på hedern att ta en jävel för laget!

Övriga jobb-news: Hade ansvaret över köket idag tillsammans med Hans. Hann plocka ur två maskiner och plocka in en, medans han var på ”utbildning” som han kallade det. Kamratskap!

Från basketboll till…Pinocchio?

Jag läste nyss om hon flickan som förlorat båda benen och sedan dess haft en basketboll som underkropp eftersom hennes familj inte haft råd med proteser. Tydligen hade hennes öde enligt Aftonbladet ”berört en hel värld”, och med hjälp av donationer har hon nu fått två färska benproteser, vilket förvisso är jättebra, men för helvete, kolla hur dom ser ut! Ett par smala aluminiumpinnar som slutar i två skitfula gummiskor?
Är det verkligen allt den här världen kan åstakomma, kunde vi inte skänka henne något som åtminstonde vagt påminde om ett par äkta ben, när nu hela världen var ”berörd”?
Vad kan det kosta att klä hennes stålpinnar i låtsashud liksom, 50.000?
Ponera att det kostar så mycket, det hade isåfall inneburit att vart och ett av världens 193 länder hade varit tvungna att skramla ihop ungefär, håll i er, 259 spänn!
Ja man förstår ju att det blev svårt, 259:- liksom, det är inte lätt för ett land att dra ihop, inga småpengar direkt.
Snålhet säger jag! Snålhet!

Artikeljäkeln

Drömmar: Ett opium för folket

Jag avskyr drömmare, det finns så många sådana nötter i världen. Man sitter i sina lägenheter och drömmer sig iväg till bättre platser. Man vill ha ett stabilt förhållande med en kärleksfull fru, en ny fin lägenhet med bra utsikt, och ett fast jobb med en fast inkomst och spara tillräckligt varje månad, och sedan ska man leva lycklig resten av livet.
Jag tycker sånt är jävligt sketchy alltså, vad är det för mesig dröm, säkert hälften av alla som är över 30 år lever ju redan sådär. Ska man sträva efter något ska man väl kunna komma på något bättre än att låta sig passas in i ett jävla lämmeltåg som inte är påväg någonstans utom mot en gapande avgrund av tom skam när man 75 år gammal inser att man har levt ett helt liv utan att leva, och i det läget är det väl bara att hoppas på att man stuckit ut från mängden så pass mycket att man skaffat sig en revolver, så att man iallafall kan sätta ett slutgiltigt stopp för skiten. Jag tycker att det är att förminska sig själv när man drömmer om att uppnå något som vilken dummerjöns som helst med lagom utbildning och lite företagsamhet kan skrapa ihop innan man ens nått 30-årsstrecket.
Att överhuvudtaget drömma är jävligt fånigt tycker jag, det är något som folk gör som inte har kontroll nog för att ta itu med verkligheten och styra upp den till en acceptabel nivå utan måste leva sig in i något slags dockhus i sin egen hjärna. Råfjantigt, vakna upp till verkligheten, klipp er, och skaffa ett jobb, så ska ni nog se att saker och ting ljusnar.
Av den anledningen drömmer jag inte, jag lägger ner energin på att få ett så bra liv som möjligt i verkligheten istället, och jag måste erkänna att det går ganska bra. Jag tjänar pengar och har sällskap som jag trivs i, och dessutom oroar jag mig inte för framtiden. Framtiden kommer att komma, oavsett hur jag förbereder mig, så det är bättre att sikta på nuet, och försöka få ut så mycket som möjligt av det istället. Eftersom mina krav just nu är att kunna betala räkningarna och bränna några tusen på krogen varje helg så har jag uppfyllt mina mål helt och fullt, vilket gör mig till en bättre människa än alla jävla drägg som aldrig tar tag i saker.

Början på början eller slutet på slutet?

Tja, jag heter Virre och jag tänkte skriva en blogg här. Eller, egentligen tänkte jag inte skriva en blogg här, eftersom jag hade rotat mig fast på aftonbladets bloggsida, och trivdes bara fint där. Fast nu på slutet har den sidan tagit en jävligt obehaglig vändning, med ett styre som mest liknar SS, och en personlig frihet som är ungefär lika stor som min kuk.

Eftersom jag är pro-självbestämmande så anser jag att man ska få skriva ”typ” vad man vill på sin blogg, utan att behöva oroa sig för att tråkiga moderatorer tar bort ens skit så fort man släppt ut den. Därför har jag mer och mer lessnat på aftonbladet, och därför mer och mer intresserat mig för den här sidan.

Ska kolla lite hur det verkar här, känna efter om det kan vara ett ställe även för mig, och vill det sig bra så flyttar jag över hit helt och motherfucking hållet. And i shall bring hell with me.